Första gången en stork landade på ett tak ovanför mig stannade jag upp. Det är en märklig och underbar sak att se en fågel i storlek av ett litet barn vika ihop vingarna och slå sig ner i ett bo som har funnits där i årtionden. Sedan dess har jag varit uppmärksam.
Adopt A Stork började med en enkel idé. När mina egna två barn föddes kom jag på mig själv med att titta på storkarna på taket på ett nytt sätt. Ett barns ankomst och storkarnas ankomst tillhör samma årstid. En gåva kan rymma båda. En familj namnger en vit stork, tar emot ett minneskort och följer en registrerad resa genom året.
En stork på taket är ett litet, vardagligt mirakel. Det minsta vi kan göra är att lägga märke till det.
Journalen är där jag sparar det jag lär mig: hur storkar korsar kontinenter, hur de föder upp sina ungar, berättelserna människor har berättat om dem i århundraden och människorna som arbetar för att hålla våtmarkerna friska. Jag skriver för alla som har tittat upp mot en stork och velat veta mer.
Hur jag arbetar
Jag är en storkentusiast. Jag läser forskningen, pratar med människorna som gör jobbet och försöker få fakta rätt. När jag har fel rättar jag till det.
Tio procent av vinsten går till stork- och våtmarksprojekt varje kvartal. Det är den del jag är stoltast över.
